Etiketter

, , ,

lväsman

Har under några dagar funderat på begränsningar, mina egna alltså. Jag har nu haft mitt eget företag i 1 år. Det har varit en spännande och rolig resa so far. Men jag inser också att min kapacitet inte är lika hög längre. Jag har kört slut på mig själv och stressat för mycket.

Däremot har jag svårt att acceptera mina begränsningar och funderar ofta på om jag egentligen bara är lat. Det är en tuff diskussion att ta med sig själv. Jag borde jobba minst 40-50 timmar i veckan också. Eller mer… tänker jag ganska ofta. Då får jag påminna mig själv om att jag har valt att göra det jag gör nu för att jag ska kunna bestämma själv, inte jobba jämt och kanske inte tjäna lika mycket pengar, men få mer tid med mig själv och min familj och mina vänner. Trots det har jag nu ett par veckor inte ens orkat umgås. Jag tänker att jag borde ringa några samtal och hålla kontakt men orkar liksom inte prata och vara trevlig.

Imorse såg jag ett gammalt inlägg på facebook där jag skrivit ”Jag är så stressad att jag glömt bort hur man andas” Jag kan riktigt känna trycket över bröstet som jag måste ha upplevt då. Det här var precis 6 år sedan. Två år efter det inlägget (ungefär) blev jag kortvarigt sjukskriven. Det tog 3 år till innan jag sa upp mig. Och det blev inte bättre under de 3 åren kan jag säga.

Känner mig ok nu, men kämpar med att acceptera nya Solveig. Jag som tidigare tänkt, ”det fixar jag, det tar inte så lång tid” och det gjorde det inte heller. Men det var bara det att det var ju inte bara en sak som skulle fixas. Allt på en gång, ingen panik. Eller också ”ska det vara så j-la svårt att fixa” (om det var någon annan som tog lite för lång tid på sig).

Ja, vad säger man? Det här känns jättejobbigt att skriva. Hur ska jag kunna acceptera mig själv som jag är nu utan att döma mig själv och strunta i vad andra tycker? Det är fortfarande en lång resa. Jag har fortfarande inte bearbetat det som hände med mig under den här tiden och fortfarande pågår på olika sätt. När jag skriver ”hände” så menar jag att jag åsidosatte mig själv, inte lyssnade på min kropps signaler och sa JA till allt utan att tänka efter. Det ger idag upphov till så mycket sorg och så många känslor. Att visa svaghet, vad nu det är,  och be om hjälp är så svårt, men jag jobbar på det.

När folk frågar hur det är nuförtiden, skiner jag upp och säger att det är bra. Och det är det på många sätt. Men jag har fortfarande en lång resa kvar.
//Solveig

 

Annonser